Den strandade staden

Jag har den senaste tiden sysslat med bilden av staden, och kommit fram till att den består av mer än vår tillvaros vana gator. Tidigare har jag gjort bilder av främmande platser, utan annat facit än mitt minne.
Jag har byggt min egen värld i avlägsna trakter, vid sidan av den tillvaro jag delar med människor till vardags. Tanken har varit att hämta souvenirer och vykort från de där bortomplatserna, föra dem till den här världen, för att övertyga och påminna om allt det som inte finns här. En överlevnadstaktik för att leva och bo i den här staden: bakom, bredvid och invävda i dessa bleka gathörn och bittra fasader finns alternativet, parallellvärlden, glimten och framför allt, förvåning och inspiration.

Nästa steg var att göra bilder av min hemstad. Att beskriva Umeå som en främmande plats som invånarna tvingats lämna, och som blir alltmer olik nätets satellitbilder.

Alla skyltar är borta. Trafiken har upphört och varken människor eller djur syns till. Det liknar ett katastrofscenario, men det är inte säkert att några bomber har fallit. Det som tagits bort är rutinerna, den vanliga ordningen, åtskillnaden, mandaten, straffen och belöningarna.

När jag kommit till den anhalten i mitt arbete insåg jag vilket rikt material jag hade att jobba med. Jag är en av många som vrider och vänder på frågan ”Vad är en stad?”. Det finns ledtrådar från konstnärer jag tycker om, och det finns ledtrådar till diskussioner om stadslandskapet, gaturummet, våra pågående strider om levnadsutrymmena. Det finns också kopplingar till lekar med perceptionspsykologi, geometri, synvillor… Boplatsen och administrationsorten Umeå ivrar sig vingligt mot framtiden. Jag fortsätter detta forskningsarbete och denna upptäcksfärd genom den mångdimensionella terräng jag funnit. Med möda och tur blir mitt exempel användbart för andra upptäcksresande.