Fönstren i Örnsköldsvik

En kompis säger, "Jag trodde du hade flyttat dit."

Varför skulle jag ha flyttat? Och dit av alla ställen?

Under några mycket kalla veckor går jag omkring i Örnsköldsvik. Jag är där för att gå en kurs. Jag bor på ett vandrarhem som i övrigt verkar sakna invånare. De första veckorna är dagarna väldigt korta, och någonstans på vägen mellan vandrarhemmet och kurslokalen får jag för mig att ta en bild av ett fönster. Jag tänker inte att det behöver bli något. Precis som jag tänker att mitt liv inte behöver bli något. Jag har ägnat så mycket tid åt att undra och tveka. Men en ny idé kan komma var som helst ifrån. Nästan av sig själv uppstår en ledtråd, ett tema, något återkommande. Jag börjar ta bilder av fler fönster. Det kan inte betyda någonting. Det är som att samla på trottoarkanter, vad är det för mening?

Att under en begränsad tid vistas på en främmande plats är att inte hinna lära sig vilka gator man ska välja. Att gå vilse på en parkering. Att sakna den där förmågan att röra sig lagom fort i en kö. Jag tänker att jag alltid har haft den klumpigheten. För alla andra är det så självklart hur man ska bete sig med biljetter, kölappar, stå till höger i rulltrappan, inte stanna till mitt i butikens flaskhals. 

Och det är lätt att skämta om mig. Ibland kan jag ta illa vid mig, som en dum jävla unge. Och ibland, under kalla veckor, kan jag låta mig glömma bort att jag alltid har haft idéer, att jag har färdigheter som kan komma till nytta. Medan samlandet av fönstersyner fortgår äger en del andra saker rum, vars omvälvande effekter bli tydliga först senare. Kanske försöker jag bara upprätthålla det där väldigt enkla mönstret – gå gator kors och tvärs, få syn på motiv och samla på dem, huttra i blåsten och gräma sig över förflutna nederlag – bara för att det är en sorts semester. En undantagstillvaro, ett pocketliv. Motsatsen till några veckor vid en pool. Och kanske håller jag fast vid de simpla vanorna just för att dagarnas torftighet oundvikligen leder till något nytt (det gjorde det!).

 Jag kan gå omkring på gatorna och finna en mening med att samla bilder. Någonting blir till. Och det finns alltid anledning att undra hur man egentligen ska inrätta ett liv åt sig på den här platsen. Ibland stiger jag ombord på en buss och åker bort. Men förr eller senare kommer jag tillbaka. 

Och en del av mig kommer alltid att vara den som går förbi utanför era fönster, i mörkret och kylan, bland andra husvilla, obehändiga varelser som inte lyckats ta sig någon plats inne i värmen.